Dotter till en alkoholist....
Min blogg är ju mycket ytligt som mode, make up och kändisar
men även väldigt personlig ibland. Jag pratar ju om både min sociala
fobi och min mamma som är alkoholist. Jag gillar att ha en blandning,
vill inte bara prata om elände för då skulle jag tröttna.
Jag har ju som sagt inte pratat eller träffat min mamma nu på många
år eftersom jag inte orkade med hennes addiction längre. Mamma är en
underbar människa när hon är nykter men när hon dricker är hon ganska
påfrestande. Jag levde i många år i förnekelse om att hon faktiskt var
alkoholist. Men till slut när jag tillät mig att inse det så pratade jag ut med
henne och sa allt jag tyckte och tänkte. Men hon ville inte gärna höra det.
Speciellt inte delen om att hon flyttade ifrån mig när jag var 12. Jag bad
henne många gånger att inte ringa när hon var påverkad, hon lät bli ett tag
men efter ett tag så fortsatte hon alltid. Jag slutade att åka ner och hälsa på
henne på grund av allt jobbigt jag upplevt där nere med tanke på att både
hon och hennes sambo är alkoholister. Hon ifrågasatte ofta och gärna varför
jag aldrig kom ner längre och försökte många gånger ge mig dåligt samvete.
Jag kände att jag inte blev respekterad så till slut så sa jag mer eller mindre
upp bekantskapen med henne. Orkade helt enkelt inte.
Nu i oktober när hon fyllde 60 så blommograferade jag men det kändes inte
bra att ringa så jag gjorde inte det. Jag fick ett brev från henne där hon
tackade så jättemycket för blommorna och där hon sa att hon saknade mig
otroligt mycket. Hon sa att hon var redo att sätta sig på en buss eller ett tåg
och komma upp och prata. Jag skrev i mitt senaste brev att jag blev besviken
att hon inte gjorde det när jag slutade att prata med henne. Jag vet inte om
hon är villig att göra det för att jag sa så, jag hade ju helst velat att hon själv
kom på den idén. För det känns inte som hon kämpat så mycket för våran relation.
På min senaste Kbt så ifrågasatte min terapeut varför jag ens skulle ta kontakt
med min mamma igen. Visst, hon är alkoholist och jag har stått ut med mycket
genom åren men hon är ju ändå min mamma. Och alla vill väl ha en relation
till sin mamma eller pappa. Jag kan tänka mig att ge det en sista chans och då
får det vara på mina villkor. Hon måste respektera mig. För jag har gett upp
hoppet om att hon nånsin kommer bli fri från sin alkoholism.
Du är otroligt stark och modig som skriver om din mamma.
Jag kan förstå varför din terapeut ifrågasatte dig, men som du själv skriver - alla vill väl ha en relation till sina föräldrar. I alla fall de flesta. Det är ju en grundläggande behov man har!
Jag hoppas att ni får den kontakt du längtar efter och känner att du behöver, på dina villkor. Hoppas att din mamma förstår vilken underbar dotter hon har!
Stor kram!
Lina: Oj, stark och modig visste jag inte att jag var, jag skriver ju bara av mig. Men tack för att du tycker det:) Ja, jag hoppas också att vi kan få en fungerande kontakt. Och tack va gullig du är, ja jag hoppas hon förstår det. Stor kram.
Tycker också att du är modig som vågar skriva om det här. Jag kan faktiskt förstå dig.. min pappa dricker fortfarande(i smyg) men ändå. Jag vet inte vad jag kan göra åt saken.. har redan försökt men han vägrar inse att han har problem.
Patricia: Min mamma dricker också i smyg. Hon sköter sitt jobb och allt men sen ska hon "slappna av" när hon är ledig. Smyger med öl och vin i koppar och öppnar ölburkar med disktrasan så det inte ska höras. Det är ju så med alkoholister, dom vägrar att inse att dom har problem:(
Ja visst är han, helt psyko!!!
Men du, sen vill jag bara säga att jag blev helt tagen när jag läste denna text du skrivit. Jag tycker att du e så himla modig som vågar dela med dig en så tung del av ditt liv. Du e stark! Men det handlar ju om din mamma och jag kan inte tänka mig hur det känns att fått stå ut med så mkt skit från ens mamma, det e ofattbart. Det e bra att du skriver av dig här tycker jag för iaf jag får den här känslan att vilja hjälpa med ord om jag kan!!!
KRAM!
Sidney The Singer: Verkligen! Tack så mycket, jag tycker bara det är skönt att skriva av mig. Förr så höll jag allt inom mig och berättade inte för nån, men jag har insett att jag har inget att skämmas för och att det faktiskt känns bättre ibland att prata om det. Och du ska veta att du och alla andra som kommenterar faktiskt hjälper:) Stor kram.
