DeeLight

Bild Louis Royo

Segt på bloggfronten från mig. Men jag hittar ingen ork eller lust riktigt.
Hittar ingen ork eller lust till nånting just nu. Jag sätter på mig min mask
och får folk att tro att jag mår bra men inombords gråter jag. Jag får hindra

mig från att gråta varje dag. Jag saknar Tweety så otroligt mycket, har så

svårt att förstå att hon är borta för alltid. Ibland är det som om jag intalar

mig att hon bara är borta för ett tag. När jag sen kommer på hur det egentligen

är så känns det som en slägga i bröstet. Och jag har svårt att acceptera det.

Men det tråkiga är att jag har ju inget val. Många kan ju undra hur man kan

bli så attached to an animal, men är man en djurvän så vet man att djuret

blir en familjemedlem. Tweety och jag var så nära man kan komma. Det var

hon och jag som var en liten familj, bara hon och jag, innan Jeffrey och Pookie

kom in i bilden. Oavsett hur dåligt jag mådde så mådde jag alltid bättre när

jag tittade på Tweety, när hon kom och satte sig på min axel och fick mig

att le. Hon var så söt, när jag hade handlat nya kläder och saker så var hon
alltid nyfiken och skulle titta och gjorde små söta knorrande ljud när jag
höll upp sakerna. Hon gillade att sitta på diskstället och hålla mig sällskap
när jag diskade. Hon brukade komma på morgnarna och sätta sig på
Jeffreys eller mitt huvud eller på täcket och sova.  Hon älskade när jag knackade
med fingret på torkstället ovanför duschen när vi duschade, då sjöng hon
och pickade på mitt finger. Jag saknar allt det. Tomheten jag känner är svår
att beskriva. Känns som en del av mig är borta, som att jag  saknar en arm.
Jag vet att dagen som hon skulle gått bort skulle ha kommit nån gång men
jag hade hoppats få längre tid med henne än 4 ½ år. Jag har Jeffrey, Pookie
och lilla Daisy men det gör inte min saknad mindre. Det saknas en medlem
i familjen....