DeeLight

Man gömmer sig ofta bakom en mask när man har social fobi...
men jag är redo att kasta den masken nu.

Jag lider ju av social fobi och det är så otroligt jobbigt. Jag kan ärligt säga
att ibland känns det som om jag inte har nåt liv. Visst, jag är inte totalt
isolerad men jag lever inte ett liv som man ska. Allra oftast så sitter jag
hemma i min ensamhet. Bara för att jag mår så dåligt när nåt är inplanerat.
Saker som familjeträffar,fester, bio, fika och umgås med folk som jag gillar.
Varför ska jag må dåligt och bli nervös över att träffa och umgås med
människor jag gillar? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger
men jag hittar inget svar.Förutom att hjärnan beter sig väldigt irrationellt
när man har social fobi.

Jag har i flera år kännt att jag missar så mycket. Att jag när jag är gammal
kommer sitta utan allt för många minnen och ångra allt jag inte gjorde.
Men ändå fast jag kännt så så har det ändå fortsatt. Jag har "valt" the easy
way out. Det trygga alternativet. Stanna hemma. Stanna hemma och må bra?
Men grejen är att jag mår inte bra för att jag stannar hemma. Visst, först när
jag tar beslutet så känner jag en enorm lättnad och känner mig lugn. Men sen
mår jag bara dåligt. Dåligt för att jag sitter ensam och faktiskt missar massa
kul. Dåligt för att jag gör människor besvikna genom att inte följa med. Så det
hela slutar med att jag sitter hemma med ångest och är ledsen. Lyckat....

Jag har en variant av social fobi som gör att jag koncentrerar mig väldigt
mycket på mitt utseénde. Jag har höga krav, jag är perfektionist, jag tycker
oftast att jag är ful och att alla ser bättre ut än mig. Jag har aldrig fått höra
att jag är ful så jag vet inte vart det kommer ifrån. Och innerst inne så vet
jag att jag inte är ful men ändå så ser jag bara en ful tjej ibland när jag
tittar mig i spegeln. Det är nog mycket därför jag inte gillar att ha bilder på
mig själv. Jag försöker ibland att "öva" mig genom att lägga ut bilder här
på bloggen, men det blir oftast en bild med halva ansiktet eller en pyttebild.
När jag tar bilder så kan jag ta om dom typ 30 gånger innan jag är nöjd.
Normalt....

När du har social fobi så oroar du dig ju ständigt över vad andra ska
tycka och tänka om dig. Jag vill kunna högaktligen skita i vad andra
tycker om mig. Men istället så tänker jag att andra ska tycka att jag
är en konstig filur, att dom ska tycka illa om mig fastän jag är en bra
tjej. Att folk ska tycka att jag är tråkig. Det är därför jag knappt aldrig
är på Msn, jag har ju bytt Msn med några jag lärt känna genom bloggen
men jag blir bara nervös över att dom ska tycka att jag är tråkig. På ett
sätt känns social fobi som om man fortfarande är en blyg tonåring som
är osäker på allt.

Social fobi kan tyvärr förstöra mycket i ens liv. Det är inte alla som har
tålamod med det som social fobi tillför. Inte alla vänner som orkar
vänta på en när man har en period när man inte orkar höra av sig
eller umgås. Ens partner får ju också ta otroligt mycket. Han/hon ska
stå ut med att vara beredd på att man inte följer med. Beredd på att
bli besviken många gånger. Beredd på att inte ha ett normalt förhållande.
Beredd på att få många frågor av vänner som undrar. Om han/hon kan
ta det så är det väldigt starkt. Men det finns en gräns för alla och det är
ju verkligen förståeligt. Min kärlek har haft otroligt tålamod med mig och
visat mig massa kärlek och försökt. Men även han har en gräns och
den är nog nådd nu tyvärr. Även fast det är det sista jag vill så är det
en väckarklocka för mig. En rejäl spark i arslet. Ska jag fortsätta så här
och leva på sparlåga,leva ett halvt liv. Förlora mitt livs kärlek. Är det värt
det? Mitt svar är Nej. Det är nu allvaret sätter igång. Det är nu mitt nya
liv startar. Nu ska jag leva. Idag är första dagen på resten av mitt liv.

Nu kör jag stenhårt. Sociala fobin, look out cause I am out to get you!