Not on speaking terms..
I söndags var det ju Mors Dag. Jag pratar fortfarande inte med min mamma.
Men jag skickade självklart ett kort. Och skrev att jag älskar henne. För det
gör jag. Om ett par dagar så har det gått sju månader sen jag pratade med
henne. Visst, jag har skickat ett par brev och det har hon också, men pratat
i telefon har vi inte gjort . Eller träffats. Men redan när vi var on speaking terms
så var det jättelänge sen vi träffades. Nu är det typ tre år sen vi sågs. Det är
ju sjukt att det är så länge sen. Mamma bor ju inte i Stockholm. Och jag åker
inte till henne på grund av hennes och hennes sambos drickande. Hon har
kommit upp till mig men dom senaste åren när hon skulle kommit upp så
har hon mått dåligt och hon har skjutit upp det och sen har det bara runnit ut
i sanden. Hon säger alltid att hon älskar mig mest i hela världen och att hon
saknar mig så otroligt mycket, men ändå så kommer hon inte. Jag kan låta
ego. Varför åker inte jag till henne bara. Men jag har så mycket dåliga upplevelser
och minnen från när jag varit där och har mått så dåligt i många år så jag vägrar
utsätta mig för det. Dessutom så vill jag att hon ska kämpa lite. När hon flyttade
ifrån mig till en annan stad och för en man när jag var tolv så kände jag mig ju
inte så speciell om man säger så. Hon har många gånger valt annat före mig.
Så det är inte mer än rätt att hon får kämpa lite. Men det tråkiga är att hon inte
gör det. Tänk om hon bara satt sig på tåget och kommit upp och sagt att hon ska
kämpa och bättra sig för sin egen och min skull för att hon inte står ut med
tanken på att förlora vårat mor och dotterförhållande. Men nu har det gått sju
månader så jag tvivlar på att det kommer hända. Jag har sagt mitt hjärtas
mening många gånger. Och denna gång tycker jag hon borde inse att jag
menar allvar med tanke på att jag brytit kontakten. Men hon vägrar att erkänna
sitt problem. Och kämpar inte för sitt enda barn.
What else is new? Thanks Mom...
Än en gång, är det nån som vill kommentera eller prata men inte
känner för att göra det i kommentarsfältet så finns min mailadress
längst upp till vänster.
Det är starkt av dig att visa var du står. För när det kommer till kritan hur mycket man än älskar en person med någon typ av beroende så kan man inte ändra på det, det måste komma från personen självt. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar den eller kämpar för inser inte personen det destruktiva mönstret själv och genuint själv vill ändras går det aldrig. Det är bara så orättvist att du som faktiskt älskar den människan så mycket och inte förtjänar att ta konsekvenserna av deras handlingar och på så sätt ska lida. Jag tycker du är oerhört stark som har gjort ett mycket svårt val men som jag ser det det enda rätta för att du själv ska kunna finna någolunda frid i situationen. /kram Mina
Mina: Det är väldigt jobbigt och frustrerande att inte kunna nå fram till nån man älskar. Och man kan tro att valet att bryta kontakten var svårt, och det var det väl men samtidigt var det en oerhörd lättnad och jag kan nu med facit i hand säga att det var rätt val. Jag har mått mycket bättre det här halvåret för att jag sluppit bli arg, ledsen och frustrerad. Jag kan ju bara hoppas att mamma tar sitt förnuft tillfånga så vi kan ha en relation igen men det ska nog mycket till tyvärr. Tack för dina fina ord:) Kram.
