DeeLight

Jag är ju rätt frispråkig här i bloggen och skriver om
mindre roliga saker i mitt liv. (Inte så ofta men det händer)
Man kan ju undra hur pass personlig man ska vara men
dom personliga saker jag valt att skriva om här i bloggen
känns helt ok med mig. Kan ju alltid finnas nån i samma
sits eller som varit/är med om samma sak. Jag har skrivit
om min depression, min panikångest och mitt förra förhållande
där jag blev sviken gång på gång. Och jag har ju även skrivit om
mitt förhållande till min mamma. Jag har inte skrivit om henne
på ett tag nu. Och orsaken till det är att jag faktiskt inte pratat
med henne sen 1 november. Jag fick nog helt enkelt.

Min mamma är alkoholist. Har nog varit så länge jag minns.
Men jag var bra på att blunda och förtränga när jag var mindre.
När jag slutade blunda för 5 år sen ungefär så tog jag äntligen
upp allt med henne. Det var ju mindre populärt kan jag säga.
Min mamma säger alltid; Men jag sköter mitt jobb. Och det
gör hon, till 100%. Men som jag sagt till henne, det finns olika
sorters alkoholister. Alla är inte A-lagare och sitter på parkbänkar.

Jag har om och om igen försökt nå fram till henne och förklarat
att hennes missbruk gör att jag mår dåligt. Eftersom hon envisas
med att ringa mig när hon är onykter(hon bor inte i stockholm)
Och varje gång hon är onykter så pratar hon i timmar om massa
sake jag hört hundra gånger förut. Och gnäller på sin livssituation
med sin sambo som även han är alkoholist. Och gång på gång
så lovar hon att skärpa sig, men det händer aldrig nåt. Problemet
är att hon vill inte inse att hon har ett problem.

Efter att ha pratat med henne 1 november fick jag som sagt nog
och skrev ett brev och sa att nu har jag fått nog. Jag ska inte behöva
må dåligt bara för att hon gör det. Hon skrev brev tillbaka där hon
körde sitt vanliga försvarstal. Jag skrev ännu ett brev. Sen blev det
tyst, Sen fick jag ett kort på Alla hjärtans dag där hon skrev att hon
hoppas att vi kan återuppta våran relation och att hon älskar mig
mest i världen. Och jag älskar henne också och självklart vill jag
också ha en relation med min mamma. Men hon tror att jag ska
acceptera, svälja, blunda och låtsas som ingenting. Hon vill ta
the easy way out. Hon är inte intresserad av att behöva kämpa.
Tyvärr, men det räcker inte för mig. Om vi ska ha en relation så
måste det bli en ändring från hennes sida.

Under dom här månaderna som vi inte pratat så har jag mått
så bra. Låter elakt men jag har sluppit bli nervös när hon ringer
för att jag inte vet om hon är onykter eller inte. Sluppit sitta i timmar
och lyssna på hennes snack. Sluppit bli arg, ledsen och frustrerad
efter att ha pratat med henne. Sluppit dom ilskeutbrotten jag fick
av all ilska, ledsenhet och frustration. Nu ligger bollen hos henne.
Vill hon kämpa eller inte, det är frågan.