DeeLight

Ungefär så här förvånad känner jag mig när jag tänker på alla
saker som hänt och händer på min före detta arbetsplats.

Igår så jobbade jag först på mitt ena jobb och efter lunchen åkte
jag till butiken. Jag hade ett avtalat möte med chefen klockan ett
som sagt. Klockan blir ett..den blir kvart över..ingen chef. Jag ringer
henne..inget svar. Jag tänker Fine, om det är så du vill ha det. Jag
hjälper till på dagiset och går ut med några hundar. Sen öppnar jag
butiken klockan två. Klockan hinner bli halv fyra, då kommer hon in i
butiken. Hon säger Hej är M här? Jag säger: Nej, M har gått hem! med
kyla i rösten och tittar knappt på henne (något förbannad var jag) Ok, jag
går hem till henne sen kommer jag tillbaka. (Ingen ursäkt eller förklaring
fortfarande) Ok, gör det, men sen måste vi prata allvar säger jag då.
Då stannar hon och frågar vad det är. Ja, först och främst skulle vi haft ett
möte klockan ett. Ja, jag vet, förlåt säger hon. Ok, om du inte kan men du kan
ju i alla fall lyfta luren och ringa och säga det svarar jag. Ja, jag vet, det var fel av
mig, förlåt blir svaret. (men ingen förklaring) Och sen säger jag till henne att jag
kan inte jobba på en arbetsplats som är så ostrukturerad. Och att jag tänker
tacka för mig. Hon säger att hon förstår.
Det "roliga" med henne är att hon har sin jäkla stolthet och vill bevisa för
alla att hon klarar allt (fast hon bevisligen inte gör det) Jag sa till henne att jag
ställer självklart upp så länge det behövs för att skaffa en ersättare. Hon sa
Nej, det är lugnt, vi fixar det. Senare får jag höra av M att Chefen sagt att butiken
ska vara stängd nästa dag. "Vi säger på grund av sjukdom" hade hon sagt.
Alltså, det är ju bara ren cirkus...det är allt jag har att säga. Men det kändes
som en tyngd lyftes från mitt bröst efter jag sagt upp mig i alla fall.
Jag tog absolut rätt beslut.