DeeLight

Jag känner mig lite nere idag. Jag hatar när jag
känner så. Jag har fullt med funderingar som  alltid
finns i mitt huvud och plågar mig. Jag är så trött på
dom och vill bli av med dom. Jag försöker i alla fall.
Jag går hos en psykolog, det kan jag säga utan att
skämmas. Jag skulle vilja kalla det en investering i
mig själv. Om jag jämför hur jag mådde för ett par år
sen innan jag började gå så är det en klar skillnad.
Men som med allt annat så tar det väl tid. Man ska
hitta orsaker till varför man gör eller tänker på ett visst
sätt. Som man gjort i hela sitt liv dessutom, vore väl
konstigt om det inte tog tid antar jag. Men ibland blir
jag så trött och vill bara bli av med allt på en gång.

Det är mycket från mitt förra förhållande som spökar
och som jag har svårt att släppa. Jag var tillsammans
med mitt ex i nio år, vi var förlovade, även om när jag tänker
på det så känns det aldrig som jag varit förlovad. Var nog
för att det tog 7 år innan han ens frågade och jag hade mina
tvivel om varför han ens frågade.

Jag är otroligt arg på mig själv att jag stannade så pass
länge som jag gjorde. Mitt ex sårade mig otroligt, men jag
blir arg på mig själv för att jag tillät honom göra det:(
Han var otrogen mot mig massa gånger. Även om jag
inte alltid hade det svart på vitt, men ens intuition säger
en mycket många gånger och jag tror man ska lyssna
på den. Men jag var deprimerad och svag, jag vågade väl
helt enkelt inte gå. Jag ville inte tro på det för då skulle
min enda "trygghet" försvinna. Men till slut vågade jag.
Det var jättejobbigt första tiden för jag tänkte hur ska det gå.
Hur ska jag klara mig? Men nu i efterhand så var det det bästa
jag nånsin gjort. Men då går jag istället och blir arg för att jag
inte gjorde det tidigare.

Det som också stör mig är att min tillit till killar nästan är borta.
Jag vill ju verkligen lita på Jeffrey och jag gör det för det mesta.
Men ibland så dyker det upp sjuka tankar. Min hjärna är expert
på att hitta på skräckscenarion. Jag kan få vilken situation som
helst till att det är nåt fuffens på gång. Det tar ganska mycket på
krafterna och jag vill verkligen slippa tänka så.
Jag vill verkligen inte bli sviken igen.

Jag går ju och bär på en irritation mot mitt ex istället för att bara
släppa det. Jag retar mig så på det han gjorde när vi gick isär.
Vi hade en bostadsrätt tillsammans och den var vi tvungna att
sälja när vi gjorde slut. Efter mycket om och men så sålde vi den
till en grannes dotter. Jag hade vid den tiden redan flyttat ut. Men
den dagen vi skulle packa ihop massa saker och jag tog mig
tid att komma dit, då ska mitt ex ut och fika och kan ni gissa med
vem? Just det, grannens dotter, köparen av våran lägenhet! Och
hon kom ner och ringde på dessutom. Jag öppnade men hon verkade
inte ens skämmas. Dom två är tillsammans nu. Dom har ju varit det
ända sen dess men han kan inte ens erkänna det. Moget!
Får ju en att börja och undra om dom hade nåt ihop innan.
Så kan ni fatta att mitt ex är i samma lägenhet som han och jag
delade, i samma sovrum. Bara andra möbler och en annan tjej då.
Som dessutom ser ut som en dålig kopia av mig. Fast hon är ju 22.
Han måste väl ha en ung tjej som han kan forma som han vill.(Inget ont om
yngre tjejer alltså men han lyckas hitta svaga tjejer han kan manipulera) Som
han gjorde med mig. Så ni kanske fattar att jag är lite schizad ibland.
Oj, det blev ett långt, personligt inlägg men jag kände att jag var tvungen
att spy ur mig lite galla över mitt messed up life.